När jag började yoga tyckte jag att allt fokus gick åt till att komma ihåg vilken del av ryggen som skulle böja sig när i katten, om det var in- eller utandning vid sträckta ben, eller hur jag hittade balans och fokuspunkt i stående övningar. Jag kände mig svag i handleder, rygg och axlar. Jag var rädd att göra illa mig och höll tillbaka kroppen i sina invanda mönster. Men så kom jag över tröskeln och där väntade energin.  Ibland uttrycks upplevelser bäst i en ritad bild. Så här känner jag mig (ofta) när jag yogar. Påkopplad i ett enormt kraftfält, grundad i jorden och strålande av energi inifrån och ut. Ofta händer det spontant efter några minuters fullt uppmärksamhet för yogans rörelser. Det är som att alla flöden inuti kan flöda fritt och andetagen får plats. Jag kan bli både hög och grundad samtidigt. Jag ser det också i klasser så tydligt. I början är fokus på det yttre, på koordinationen och tekniken och sen får teknikerna bära rörelserna istället. Andetagen får leda takt