Uppnå resultat utan prestation

Inom yoga pratar vi ofta om att släppa kamp och prestation och att sluta jämföra sig.

För mig är prestation ofta kopplat till något positivt. Jag tänker mer på att få en härlig utmaning, eller på själva resultatet av prestation eller den där känslan som man kan få när man uppnått något.Som att klättra upp för ett berg och känna utmaningen för kroppen och sen komma  till toppen, titta ut över landskapet och känna en oerhörd tillfredsställelse. Jag vet dock att det inte alltid är så (romantiserat) eller en positiv upplevelse vare sig för mig själv eller andra när vi behöver göra något och vill göra det bra.

Tänkte extra mycket på det under sportlovet när familjen var ute i längdskidspåren. Förra året när jag var ute i spåren hade jag RunKeeper på hela tiden. Efter varje kilometer kollade jag hur snabbt det gått relaterat till hur branta backarna varit uppför eller nedför och försökte hela tiden ta i och slå mina rekord, skida fler mil och göra allt mätbart.   "Njuter du av att åka?" frågade min familj när de kom ikapp flera minuter efter att jag gått i mål på sträckan.  "Jaa då, det är så vackert här i skogarna! Vilken snö och sol och så härligt att få röra på sig!"svarade jag. Och det var sant! Jag njöt av miljöomväxlingen från inomhusjobb och att umgås så mycket med familjen och kunna komma in i stugan på kvällen och spela UNO eller kortspel. Jag tyckte att livet var toppen och tänkte att mäta resultat vid sidan om är bara en del av mig som jag accepterar.

I år var det helt annorlunda. Det var inte riktigt lika mycket snö, men sol och fantastiska spår. Jag kände mig frisk och stark och åkte på i relativt hög takt och njöt av att se de unga tallarna, björkarna och granarna vid sidan av spåret. Jag njöt av att höra ljudet av skidorna som hasade framåt i jämn takt. Och att lyssna på den Stora Tystnaden i naturen. Jag njöt av varje andetag, varje centimeter av snö och solen som strålade över sjön bredvid. Någon gång kom en skylt med meddelande om hur långt jag kört, men jag tänkte inte nämnvärt på det. Jag tänkte inte på hur fort det gick eller att jag skulle komma fram. Jag bara var och lunkade på i min egen takt, en relativt hög men skön takt.Ibland blev låren trötta och jag sänkte takten lite, och så strömmade det till ny energi och jag ökade takten igen, allt efter kroppens signaler. Och jag hade inte en tanke på att mäta resultaten. Jag kom inte ens ihåg att man kunde göra det. Jag kom bara plötsligt ihåg hur det var förra året när jag svängde runt ett fält där jag mindes att jag letat efter telefonen för att kolla min kilometertid. Nu letade jag också efter telefonen men för att spela in det härliga ljudet av frasande snö mot skidorna. Och jag kände att jag kommit en nivå djupare i att njuta av resan, utan att tappa bort målet. Uppnå resultat utan att prestera. Det är en väldigt skön känsla.